Tisdag 15 mars beslutade stadsbyggnadskontoret i Stockholm att godkänna planerna för ett Nobelcenter på Blaiseholmen. Liberalerna röstade emot. Inte bara är planerna olämpliga i sin känsliga miljö, de har också blivit en dyr affär för stockholmarna.
Det är mycket olyckligt att projektet med ett Nobelcenter har tagit denna utveckling. Liberalerna har hela tiden tyckt att tomten bakom Nationalmuseum är en bra plats för Nobelcenter. Platsen har ”sparats” för att kunna användas till en byggnad av stor betydelse för staden.
Ett Nobelcenter fyller väl kriterierna för att komma ifråga för platsen men det nuvarande förslaget är en helt annan byggnad än vad Liberalerna ”godkänt” i de tidigaste diskussionerna. Nobelcenter är plötsligt en stor konferensanläggning med stora restaurangutrymmen samt ny plats för prisceremonin.
Den föreslagna byggnaden tar mycket liten hänsyn till den omkringliggande staden. Platsen är en av de mest känsliga, väl synlig från stora delar av Stockholms innerstad. Den föreslagna byggnaden är stor och dominerande. Nobelcenter riskerar att få byggnaderna runt omkring att se små och obetydliga ut, däribland Nationalmuseum.
I stället för att söka en positiv lösning under ärendets långa gång har socialdemokrater och moderater envist kört vidare med händerna för öronen.
Tullhuset från 1876 skulle ha kunnat integrerats i Nobelcenter och sjömagasinen kunde ha varit kvar. Detta under förutsättning att Nobelcenter skulle ha blivit museum, bibliotek och plats för forskare och skolklasser och inte som nu – ett konferenscentrum med restaurang.
Den politiska majoriteten har beslutat att Tullhuset först ska köpas för att sedan kunna rivas för stadens pengar. Dessutom ska planavgiften, den arkeologiska utgrävningen och halva miljökonsekvensbeskrivningen finansieras av staden. Det gäller också övrig infrastruktur runt huset.
Det är anmärkningsvärt i dubbel bemärkelse. För det första visar det att Roger Mogert och Socialdemokraterna har en synnerligen nonchalant inställning till kulturhistoriska värden. De gör det enkelt för sig och säger att allt som står i vägen ska rivas.
För det andra ska nu projektet inte längre vara en kostnadsneutral affär för staden. För att ro det i land ser man nu till att staden bekostar en rad åtgärder som normalt belastar byggherrens budget.
De senaste beslutsunderlagen i staden visar att prognoserna – som bedöms som mycket osäkra – har ökat från noll till 217 miljoner. Var det slutar om staden fortsätter att lättvindigt ta på sig kostnader bör man vara mycket orolig för.
Projektet med ett Nobelcenter som skulle ha kunnat bli ett värdefullt tillskott till Stockholms stad ser nu ut att sluta med en okänsligt formgiven och placerad byggnad samt att ett kulturhistoriskt unikt tullhus rivs. Att stockholmarna dessutom ska behöva betala för att allt detta ska bli av, det är förfärligt.